Knappt hade ankorna flyttat in förrän vi fick besök av en grävling. Vi gick till dem för att ge dem kvällsmat och stänga om dem men i skenet från pannlampan ser jag ett par ögon titta på oss. ”Vad är det!?” Jo, en stor grävling! Fjädrar överallt och en ankstackare som trycker sig mot stängslet, klart skadad. Det finns inte mer att göra än att se den stressade grävlingen hitta en väg ut ur inhängnaden. För dit in kan vi ju inte gå med den där. Till slut trycker den sig ut i en glipa och vi kan gå in och se förstörelsen. Vid den här laget gråter jag hysteriskt. Våra fina ankor! Men den som är skadad måste dödas snabbt så att den inte lider mer. Jag springer upp och hämtar Peter medan Joel kollar igenom de andra ankorna. När jag och Peter kommer ner har Joel hittat en levande, relativt oskadad anka. Peter lyster upp ankan som ska dödas, säger till oss att vi inte behöver se på. Men vi måste ju lära oss. Så han förklarar hur han gör för att först lugna ankan och sen efter ett andaktsfullt andetag knäcks nacken. Det var väldigt fint att se att även en van uppfödare inte tar lätt på att döda ett djur. Så här är det att ha djur. Den överlevande ankan, Gun, fick återvända till sin mamma och andra syskon och har det hur bra som helst. Och till nästa år ska vi bygga Fortnox till våra ankor då. Så det här är till Göran, Bräcke, Sotis och Inga-Lill. ❤️
Ankorna mot Grävlingen
